Igårkväll fastnade jag framför Tvn. De modiga, duktiga och målstarka deltagarna i Biggest Loser - tro, hopp och kärlek visades.
Förutom att de flesta är helt grymma och får fantastiska resultat så krävs mycket arbete.. Både psykiskt och fysiskt!
Jag fastnade för Marias berättelse om hur hon känner att det är hennes "fel" att hennes barn fick lov att födas i vecka 24 pga hennes ohälsa. Lungorna var väldigt outvecklade och den väldigt lilla pojken hann bara leva ett antal timmar.
Jag blev oerhört rörd. Min största fasa i livet, säkert andra föräldrars också, är att om jag skulle orsaka något som kan skada barnen så skulle jag också klandra mig själv. Som gravid var jag supernoga med att inte äta saker man borde undvikit så som nära utgångsdatum på charkprodukter, rött kött, alkohol, insjöfisk mm.
Som mamma kollar jag gärna säkerheten för Tilma en, två och gärna tre gånger. Skulle något gå på tok och jag kunnat påverka det, fy! Jag skulle aldrig klara det.
Vi brukar ha ett oljeelement på inne i hennes rum om natten ibland då det är rätt svalt där inne. Men jag kan inte starta det förrän jag VET att inga saker kan ta värmen av det. Så alla leksaker mm som kan vara längs golvet vill jag helst lägga i leksaksbacken och det ska helst vara tomt på golvet runt om i en meters omkrets. Även fast det bara är lite lagom med värme på det.
Jag är ingen som kollar henne varje sekund, utan jag ser hellre till att det är fritt fram att leka där hon är (inga lösa sladdar, saker man kan bränna sig på, glas etc) för att kunna slappna av lite. Självklart gör hon sig illa många gånger/dag men det är inget som är något farligt. Det känns tryggt!
Nu är klockan 7.15 och jag har fortfarande inte hört att Tilma har vaknat. Det är väldigt tyst, skönt med sovmorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar