För snart ett år och tre veckor sen åt vi tårta tillsammans sist, du arbetade hårt för att få i dig din lilla bit prinsesstårta. Jag likaså. Gräddtårta och mjölkallergi gick inte ihop för mig, men för att det var fest så skulle vi smaka och äta. Du satt på sängkanten. Man såg på dig att det var för gemenskapen som du åt, helst åt du inget alls..
Vi skrattade, log, utbytte minnen, du berättade historier om sköterskorna osv. Allt var glädje, varje minut hos och med dig. För ett år och drygt en vecka sen berättade vi.. Vi berättade att vi skulle bli föräldrar, att familjen skulle växa ytterligare en generation. Den gången lyste du! Du sken som solen. Vi kramades och lämnade varandra i glädjens rus.
Nu är det bra precis ett år sen som jag hälsade på dig sist. Ett år sen jag såg dig sist. Ett år sen jag såg er tillsammans sist. Du orkade inte prata. Du orkade inte titta upp något. Din kärastes hand strök om din. Du hade ont. Svamlade någon gång. Sköterskorna kom och gjorde dig redo för natten. Vi gick ut ur rummet och in lika snabbt som de lämnat. Vi ville inte lämna dig.. Stunden vi var där känns nu i efterhand som en fjuttig sekund, även om det var någon timma vi var där. Vi höll tillbaka tårarna så gott det gick. Det var nära nu. Vid varje liten avvikande rörelse eller andetag tittade vi åt ditt håll. Vi ville inte att det skulle vara slut än. Lika väl som det skulle vara bäst så.
På söndag morgon är det ett år sen. Ett år sen mamma ringde tidigt på morgonen och berättade. Du hade lugnt och stilla fått somna in.
Ett år har redan gått. Och som du fattas hos oss!!
Jag hoppas att du har hittat din ro, min allra käraste farfar! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar